Ylva är idag 25 år, och har alltid haft papper och penna i handen. Ritandet är något som varit en del av henne så länge hon kan minnas, en konstant vilja att avbilda verkligheten.

– Det finns en video på mig när jag är tre år. Jag sitter och ritar av en leksakshäst, och jag är jätteledsen för att det inte ser ut som hästen i verkligheten. Det är det som alltid varit lockande, att efterlikna det som jag ser eller känner i världen.

Efter studenten hade Ylva ingen plan och satt mest och ritade. Hennes pappa, som höll på med tatueringar i hennes ålder, föreslog att hon kunde gå i hans bana och börja tatuera. Det tog ungefär två år efter pappans förslag om att bli tatuerare tills att det drog igång på riktigt.

– Det var en lockande tanke, men det kändes också helt ouppnåeligt. Jag kunde inte se framför mig att jag skulle sitta med främlingar och sätta permanenta tatueringar på deras hud. Det fanns inte. I grund och botten är jag ganska rädd och blyg. Det har ju varit en kamp att så småningom klara av att hantera nya kunder. Jag vill ta saker i min egen takt.

Den första tatueringen som Ylva gjorde var på sin pappa, på en nyårsafton. 

– Han sa, nu jävlar. Innan det där året var slut skulle jag gjort en tatuering, jag hade skjutit på det mer och mer. Det gick som det gick kan man säga.

Ylva är född utanför Luleå och har spenderat större delen av sitt liv på Gotland, men flyttade till Stockholm med målet att hitta en lärlingsplats eller plats i en studio. Idag bor Ylva utanför Stockholm och har en plats i en studio på söder.  Studion som Ylva idag befinner sig på halkade hon in på av en slump.

– Jag hade en vän som skulle tatuera sig där, och så outade hon mig bara och sa “Ylva vill bli tatuerare”, och jag blev skiträdd för det var bara coola människor där inne. Sedan ville de se vad jag ritade för något, och sa att jag var duktig. 

Hennes tatueringar och konst är ofta baserade på saker som man hittar i naturen. Böjda pinnar, fåglar eller myror. Denna inspiration kommer från en kärlek till skogen och naturen. I skogen söker Ylva tid och plats för att tänka. 

– Jag känner mig hemma i skogen och jag har vuxit upp i skogen, en sådan typ som man går vilse i. Jag vill avbilda det jag uppskattar. Tar man in skog så producerar man mycket av det, det blir som fan-art.

Ylva beskriver sin konststil som impressionistisk. Hon gillar att göra förenklade eller stiliserade versioner av sina motiv, men för att kunna göra det måste hon först få en djupare förståelse för sina dem. Denna förståelse är något som hon beskriver som något hon lägger mycket tid på och är viktigt för hennes konstnärliga process. Ylva berättar att hon just nu håller på att lära sig rita en järv efter önskemål. Istället för att bara välja en bild och teckna av den, så tecknar Ylva en stor mängd bilder på järvar i olika ljus och vinklar, för att kunna förenkla ner något till sin stil.

– Om man inte förstår anatomin blir det inte trovärdigt.

Både i Ylvas tecknande och tatuerandet håller hon sig mest till det monokroma och arbetar helst med blyerts och kol. Med det materialet kan hon känna sig fri och gillar möjligheten att smeta och sudda ut. Hon är rädd att det ska kännas för brett om hon nu också ska börja tänka på färg.

– Jag har testat att måla med akryl och pastell, och det är kul. Men det blir någonting väldigt annorlunda än det jag idag i dagsläget identifierar mig med. Jag vill fokusera på det svartvita, och bli bra på det.

– Just formen och ljuset, är det jag är mest intresserad av. Då känns det som bells and whistles att lägga till färg.

Ylva drömmer om att må bra och vara nöjd med sin tillvaro, och känner ingen press att klättra för högt på karriärstegen, även om hon vill lyckas försörja sig med sin konst som grund. 

– Jag vill kunna tjäna en dräglig summa på det. Men sen så vet jag att jag inte kommer kunna sitta fem dagar i veckan och tatuera för då kommer jag bli väldigt ledsen i kroppen. 

Ylva siktar nu mot att kunna utvidga sin kundkrets och fortsätta göra det hon älskar och utvecklas, kanske till och med börja med att jobba med färg en dag. Det är fortfarande ett glapp mellan att tatuera och rita för Ylva, men hon hoppas på att det kommer att förändras.

–Jag vill få in den känslan som jag har när jag skissar eller tecknar av någonting. Det vill jag få in i tatueringen. För det är där jag trivs bäst.